KAPITEL 3
Flickorna som blir kvar
Nozra sitter på en afghansk matta och syr. Hon är fortfarande tonåring. Men hon kommer aldrig att kunna dansa i den rosa Disneyklänningen. Än mindre kommer hon att kunna lämna Mazar-i Sharif i norra Afghanistan för att gå den långa vägen till Europa. Nozra är förlamad. Hon kan inte ens resa sig från mattan.
Nozra i Svenska Afghanistankommitténs skola i Mazar–i Sharif.
Eleverna lär sig sy för att kunna bidra till familjens försörjning.
Nozra får handräckning av vänliga läraren Hilduz.
Men hon kan några fraser på engelska. Och hon lär sig sy för att kunna bidra till familjens försörjning. Klänningarna längs väggarna säljs för 1000 afghani (ungefär 130 kronor) styck.
En dag i veckan får Nozra och de andra funktionsnedsatta flickorna hjälp av sjukgymnasten Fahima Mohamedi. Hon tar emot dem bakom en skärm längst in i klassrummet. Där finns en brits och en pilatesboll att göra övningar på.
Nozras skola drivs av Svenska Afghanistankommittén (SAK). Organisationen undervisar i utsatta områden och har verkat i Afghanistan sedan 1980–talet.
– Jag vet inte hur många barn som lärt sig läsa i SAK:s skolor, säger biståndsminister Isabella Lövin.
Verksamheten finansieras nästan helt med biståndspengar. I mars beviljade Sida Svenska Afghanistankommittén 510 miljoner under en treårsperiod.
De yngsta barnen undervisas på bottenplanet i Svenska Afghanistankommitténs skola.
Klänningarna säljs för 1000 afghani (ungefär 130 kronor) styck.
Stolta Hilduz och hennes elever. Sedan talibanernas fall 2001 går fler flickor än tidigare åter i skolan. Men skillnaderna mellan stad och landsbygd är stora. I avlägsna områden är bristen på kvinnliga lärare ett stort bekymmer.
Biståndsminister Isabella Lövins besök förevigas av eleverna.
Anisa fotograferar klasskamraterna Zarifa (t.v) och Azada (t.h) med Isabella Lövin.
Hennatatuerade händer.
Zarifa är döv sedan födseln. På Svenska Afghanistankommitténs skola får hon lära sig teckenspråk.
Till nästa år kan Sveriges biståndsbudget komma att bantas. Asylmottagandet här hemma måste finansieras.
– Det är inte självklart att vi ska ta pengar från biståndet. Och det går inte bara att ändra från ett år till ett annat. Vi har tecknat avtal, säger Isabella Lövin.
Biståndsministern beskriver sina samtal med finansminister Magdalena Andersson som ”uppriktiga”.
– Sedan är det klart att biståndsländerna inte ska vara biståndsländer för all evighet.
Knappt en av fyra gravida kvinnor i Afghanistan har tillgång till mödravård. Brittiska biståndsorganisationen Marie Stopes international driver kvinnokliniker över hela landet.
Lilla Lida, 3, i väntrummet på Marie Stopes klinik i Kabul.
Lida, 3, med mamma och storasyster.
Marie Stopes international i Afghanistan får 27 miljoner kronor i svenskt bistånd 2015–2017. Stödet går till tolv kliniker i Kabul och Balkhprovinsen i norr.
Women for afghan women driver härbärgen och erbjuder familjerådgivning i 13 av Afghanistans 34 provinser.
Atefa Huzaber leder Women for afghan women i Mazar–i Sharif. Hon har tidigare arbetat för Svenska Afghanistankommittén.
Afghanistan har fått miljarder i internationellt bistånd sedan talibanerna föll 2001. Många projekt har handlat om att stärka kvinnors rättigheter. Ännu finns oändligt mycket kvar att göra. Inte minst för en regering som säger sig vilja driva feministisk biståndspolitik.
Ett par kvarter från SAK:s skola i Mazar–i Sharif ligger ett härbärge för våldsutsatta kvinnor. Här får kvinnorna en chans att hämta andan. De erbjuds familjerådgivning och juridisk rådgivning. Härbärget drivs av Women for Afghan Women, en frivilligorganisation som startades av afghanska kvinnor i New York efter talibanernas fall. Verksamheten finaniseras med biståndspengar.
Den unga kvinnan i grönt gömmer sitt ansikte i sjalen där hon sitter vid väggen. Så berättar hon den historia hon delar med många andra kvinnor på den afghanska landsbygden.
Hon växte upp med sin mor. Då hon var tolv år gifte mamman bort henne med en man hon inte kände. Nu har de varit gifta i åtta år och har en liten dotter tillsammans.
Hon tystnar. Gråter. Berättar om hur maken låste in henne i källaren då hon sa att hon ville lämna honom. Hur han höll henne fången där nere och hur hon åt sand för att överleva. Och hur hon till sist släpptes ut ur källaren och vårdades på sjukhus för sina magsmärtor.
Det var från sjukhuset hon tog sig till härbärget. Nu sitter hon här på en dyna vid väggen. Torkar tårarna i den gröna sjalen. Och säger att hon ska återvända till mannen som låste in henne. Hon gråter igen. Säger att en ensam kvinna har svårt att klara sig i Afghanistan.
– Och jag har så ont i magen.
Våld mot kvinnor har blivit något fullkomligt normalt i det här landet, inte bara på landsbygden. Normaliseringen är farlig.
Barnmorskan Feroza Mushtaris ögon blixtrar. Hon får medhåll av av Fawzia Koofi: parlamentsledamoten som blivit något av en politisk kändis i Afghanistan.
Dessutom skvallrar afghanerna om hennes privatliv. Fawzia Koofi lever ensam i Kabul med sina två döttrar. Något mycket ovanligt i ett land där få kvinnor ens lämnar hemmet utan en manlig släkting; mahram.
Hon nämner Farkhunda: 27–åringen från Kabul som blivit en martyr för Afghanistans kvinnor.
Farkhunda Malikzada överfölls på öppen gata tidigare i år. Hon anklagades för att ha bränt koranen. Hon misshandlades svårt av en mobb innan hon kördes över med bil och sedan släpades med flera hundra meter i vägdammet. Händelsen filmades och spreds över Afghanistan och över resten av världen. Förfärande många män hyllade den barbariska lynchningen.
– Våldet kan inte avfärdas som ett talibanproblem. Det händer överallt, säger Fawzia Koofi.
– Farkhunda dödades av slätrakade män i jeans och t-shirt.
