KABUL, NOVEMBER 2015
De ensamkommande
Aftonbladet har rest till Afghanistan för att se vad de ensamkommande pojkarna flyr ifrån – och vad som händer med flickorna som blir kvar
Text: Karin Lindblom Foto: Lotte Fernvall
Härifrån kommer de ensamkommande.
KAPITEL 1
T
idigt i höstas dök de upp på järnvägstationen i München. De steg av de mörkröda tågen från Keleti i Budapest. Unga killar i grupper om två, tre eller fyra stod tillsammans på perrongen. Tittade. Så bildade tyska polisen kedja mellan spåren och de ensamkommande följde barnfamiljerna från Syrien mot nästa tåg norrut.
Några veckor senare stod de utanför centralstationen i Stockholm. Vid de vita tälten under Klarabergsviadukten där välvilliga volontärer bjuder på termoskaffe och skrynklig frukt. Senhösten 2015 söker drygt 2 500 ensamkommande ungdomar i veckan asyl i Sverige. De allra flesta kommer från Afghanistan.
Biståndsminister Isabella Lövin gäspar. Klockan närmar sig midnatt. Nyss kom hon hem från Somalia. Nu är hon tillbaka på Arlanda. Sjunker ned i en blekrosa fåtölj i vip-loungen och går igenom programmet inför nästa resa. Tidigt i morgon ska hon vara i Kabul. Den resa som tar de ensamkommande veckor, månader och år tar henne under sex timmar.
Det svenska regeringsplanet är inte Air force one. En vänlig tekniker i grön flygoverall och skyddsväst agerar steward. Kokar kaffe och letar fram filtar. Över Kazakstan och Turkmenistan sover biståndsministern några timmar på en sandfärgad manchestersoffa. De enda krav ministern ställer är att fisken hon serveras inte ska vara rödlistad.
Biståndsminister Isabella Lövin planerar sitt besök i Afghanistan tillsammans med politiskt sakkunnige Gabriel Liljenström ombord på regeringsplanet.
Den svenska delegationen fr hö Robert Peszkowski, Gabriel Liljenström, Sveriges ambassadör i Kabul Anders Sjöberg, biståndsminister Isabella Lövin och Jöran Bjällerstedt.
Säkerheten kring ministerns besök i Afghanistan är omfattande. Sedan bombdådet mot en libanesisk restaurang i januari förra året rör sig få västerlänningar på gatorna i Kabul.
Afghanistan fick 874 901 000 kronor i svenskt bistånd förra året och är därmed vårt största biståndsland. Biståndsminstern reser till Afghanistan för att uppmärksamma 75 år av goda diplomatiska relationer med Kabul. Men också för att försäkra sig om att vi, som hon uttrycker det, ”ligger rätt med biståndet”.
– Och det tycker jag faktiskt att vi gör. Behoven på jämställdhetsområdet är helt uppenbart enorma, säger hon.
Till nästa år kan hennes budget komma att bantas. Asylmottagandet måste finansieras. De ensamkommande pojkarna ställs mot flickorna som är kvar i Afghanistan.
Fråga vem du vill. Alla unga vill lämna Afghanistan. Alla vill testa livet i väst.
Naseem Sharifi borde veta. Själv flydde han undan talibanerna. Lämnde hemstaden Kandahar och tog sig till en faster i USA. Efter talibanernas fall flyttade han hem igen.
– Jag längtade hem och vill göra något för mitt land, säger han.
Högutbildad och engelsktalande är han idag en av presidentens närmaste män.
Isabella Lövin och Afghanistans president Ashraf Ghani i Kabul. Ghani var tidigare landets finansminister och har också arbetat på Världsbanken. På 1970–talet studerade han i Beirut och i USA: Han doktorerade i antropologi vid Columbia 1982 och har en lång akademisk karriär bakom sig.
”Det här är min boss”, sa presidenten om sin hustru Rula Saade då han presenterade henne för Lövin. ”Som svensk kvinna tycker jag inte att det är roligt. Men här i Afghanistan var det nog ganska progressivt”, säger Lövin.
Mannen med bokhyllan är Abdullah Abdullah, en nyckelspelare i afghansk politik sedan många år tillbaka. Abdullah Abdullah, som från början är läkare, har tidigare varit bland annat utrikesminister i regeringen Karzai.
Nu står han i presidentpalatset Arg i Kabul. Byggnaderna runt honom ser ut som kulisser ur en riddarfilm. Med den skillnaden att riddarna som bevakar palatset bär automatvapen. I ena änden av Arg regerar Ashraf Ghani. Han blev president i det hårt kritiserade valet förra året. Efter två valomgångar utropades Ashraf Ghani till segrare. Trots att det kanske egentligen var konkurrenten Abdullah Abdullah som vann. Helt tillförlitliga siffror finns inte. Som plåster på såren fick Abdullah Abdullah en nyinrättad post som diplomater kallar ”premiärministerliknande”.
Tanken är att de båda rivalerna ska samexistera. I andra änden av Arg har Abdullah Abdullah fått ett eget hörn att styra över. Hans palats är mer anspråkslöst. På baksidan finns en enkel trädgård. Utblommade rosor kantar de stenlagda gångarna och de två simbassängerna i blå mosaik är fyllda av gula höstlöv.
Samarbetet mellan Ashraf Ghani och Abdullah Abdullah går trögt.
– Men det tar tid att ändra ett helt land, säger Mina Omarzai.
Mina Omarzai.
Hon flydde också Afghanistan undan talibanerna. Växte upp i Nederländerna. Nu är hon liksom Naseem Sharifi tillbaka för att tjäna presidenten.
De är båda väl medvetna om de utmaningar Ashraf Ghani står inför. Frågan är hur mycket tid presidenten och hans unga stab har. Afghanistan har litet tålamod med sina ledare. Folket kräver två saker av den som gör anspråk på att styra landet: säkerhet och mat på bordet. Presidenten har inte lyckats med det.
